IngridPeterson

Tittar igenom gamla minnen från när vi var små
På alla bilder är det du och ja, bara vi två
Håller varandra i handen, forever best friends
Det är sjukt allt vad tiden gör med en
Ingen går igenom livet utan att bli något annat
Jag önskar mer än allt att tiden bara stannat
Då när vi var tillsammans, släppte aldirg in några andra
Det behövdes inte, det räckte med varandra
Det var med dig som jag skrattade och log
Du förstod nog aldrig hur nära mig du stog
Men ju äldre vi blev, desto mer hände
Jag vet inte hur det gick till, men allting vände
Plötsligt var det inte du och jag som höll ihop
Och det gick för långt innan jag förstod
Att våra liv delat sig som vänster och höger
Svart och vitt, som norr och söder
Jag försökte glömma att jag sårat dig
Var så egoistisk, tänkte bara på mig
Jag ljög, jag svek, försökte le men grät
jag beundrar dig så mycket för att du förlät
Jag förlorade min mest älskade vän
Och jag har bara mig själv att skylla
Men när du försvann tog du med en bit av mig
Och det hålet kan ingen fylla
Men jag sminkade över sorgen, lärde mig återigen att skratta
Gjorde allt jag kunde för att ingen annan skulle fatta
Det var längesen det här, det har gått flera år
Men det är enkelt att riva upp gamla sår
Det är hemskt att träffa dig nu
kan inte krama dig som jag brukade göra
Men jag vinkar glatt och pratar på
Håller tillbaka tårarna tills ingen kan höra
Ta aldrig någon förgivet, så som jag gjorde
Jag skulle betett mig bättre, det är vad jag borde
Du är en av de bästa jag känt, det bästa borde du få
Jag hatar att det är olika vägar vi ska gå
För vägar som skiljs, möts aldrig igen
Men jag kommer föralltid att se dig som min allrabästavän.

Bläh, fråga inte.